TACK förresten för alla tips om favoritbloggar, det är jättekul med nya bekantskaper, fortsätt gärna att tipsa! (Och tack också alla fina som säger snälla saker om min blogg :).

När jag berättade för min smarta, kloka träningskompis Jenny om hur svårt Totte verkade tycka att det var att släppa vittringsapporten för att leka så sa hon: Ja, men hur har du tränat att han ska hålla?

Och då trillade inte bara en utan typ 100 polletter ner. För jag har ju tränat hålla, hålla, hålla med Totte eftersom han både tuggade och släppte inledningsvis så fort han fick en träapport i munnen. Och hur har jag gjort det? Jo, genom massor av omvänt lockande och olika störningar i form av att jag lekt som tusan, släpat grejer runt honom, kastat bollar, godis och så vidare – allt för att få honom att fatta att han ska hålla till varje pris…

Och jag har ju inget frivilligt släppande på honom. Han släpper på tack eller på att lägga i handen eller (ibland) på klicket.

Så visst, han gillar sina träapporter och vittringspinnar men frågan är om det inte också handlar om att han är så hårt fostrad till att hålla så att släppa frivilligt nästan inte går? Och jag vill ju inte att han ska släppa utan någon släppsignal. Så egentligen har han ju gjort rätt hela tiden – han har gjort det jag lärt honom!

Men nu fick jag anledning att en gång för alla ta tag i det här med att släppa på klicket. Totte släpper ibland på klicket, men aldrig i fart. Jag har inte lagt ner någon energi på att lära honom det ordentligt men jag vill ju egentligen kunna belöna honom när han springer in med apporten – i det läget som han har högst fart. Och då vill jag att han ska släppa på klick och rusa in i lek, efter boll eller jaga någon annan leksak. Även att jaga i fatt mig och få godis är okej tycker jag, bara farten är hög. Men han ska släppa på klicket.

Jag har provat mig fram och gjort lite olika grejer de senaste dagarna.Och här kommer en liten brasklapp: Det jag har gjort är inte optimalt eller smartast eller kortaste vägen. Men förhoppningsvis finns det ett lärande för andra än mig i det ändå.

Ett sätt att få hunden att släppa på klicket är ju att vänta ut ett frivilligt släpp och klicka för det och sedan bara flytta klicket till när han är på väg in istället. Detta gör mig dock skitnervös eftersom Totte då håller och håller och sedan börjar han pipa och yla (fortfarande utan att släppa – en fantastisk prestation i sig, att hålla och yla :o)) och sedan tuggar han som tusan också… Jag har ju lite halvhjärtat lärt honom släppa på klicket tidigare så jag vågar chansa och klicka innan han släpper – annars är ju risken att han tar klicket som belöning för att han håller, och nu bara ska spotta ut grejen för att kunna ta godiset. En liten balansgång det där. Det verkar dock ske inlärning här hur som helst och det är det viktigaste för mig.

Med en hund som inte börjar pipa så hade jag nog varit cool och väntat och väntat – någon gång måste de ju släppa rimligtvis. Men jag gillar alltså inte att göra det med Totte.

Så jag försökte göra något slags mellanting… Jag provade först att förstärka att han släppte i leken och bytte mellan två likadana leksaker och det var inga problem, inte ens i svår miljö; halv storm, massor av dofter, ny plats:

Sedan försökte jag överföra det här rakt in i vittringsapporteringen men det var ett alldeles för stort och galet steg så det blev pannkaka. Vidbränd pannkaka:

Efter att ha utvärderat och tänkt om försökte jag göra det lite lättare i hemmiljö: Jag lekte och försökte sedan slänga in en vittringspinne i leken för att försöka få honom att släppa (samtidig som jag klickade för att han kom mot mig med den) men det funkade fortfarande inte. Så då tog jag fram maten:

Därefter tänkte jag till och kom fram till att jag givetvis inte borde ha börjat med det svåraste (träppinnar) utan något som är mindre roligt. Jag tog en tråkig gammal dummie/leksak istället. Och detta i kombination med att han nu verkade vara inne på att faktiskt släppa på klicket gjorde att han släppte och nu dög även leken som belöning: (Ibland kan man höra hur jag råkar klicka två gånger, det är inte meningen utan det är tummen som reflexmässigt går av när han gör rätt…)

Slutligen övade jag på att släppa på längre avstånd – så han inte släppte först inne hos mig utan verkligen på klicket medan han fortfarande var i rörelse. Jag tränade det med den halvtråkiga leksaken och matbelöning (bästa belöningen när det är väldigt svårt). Och det funkade också. Jag vågade till och med slänga in en pinne några gånger:

Nästa steg blir att varva pinnar med leksaken ännu mer, lägga på fart och avstånd och därefter tänker jag flytta in det i vittringen för att där träna fart in med pinnen. Och jag ska varva med lekbelöning också. Detta har jag dessutom användning för i min träning av fart in med vanliga apporten förstås.

Allt detta ska göras hemma. I lugn miljö, inte på en ny plats i storm eller så. (Jag lär mig sakta men säkert). Sedan flyttar vi ut det.

Idag var Totte och jag tillbaks på brottsplatsen: Brukshundsklubben där han för några veckor sedan stack till skogs när han blev förbannad på min dåliga träning.

Med en liten klump i magen tog jag mig ut på apellplan fast besluten att inte låta honom få en chans att pysa iväg. Han kändes rätt fin så jag tog av kopplet (som ju annars kan fungera som en extra säkerhet) och började med att göra en inkallning och sedan några ingångar. Jag tror jag ”släppte” honom två sekunder mellan två ingångar och plötsligt såg jag den lilla cockerrumpan skumpa iväg över planen i 100 kilometer i timmen.

Jag tittade på dagens träningskompis Maria och suckade uppgivet ”jaha, nu var han förlorad”. Men efter att ha sprungit 30 meter rakt ut så vänder Totte och rusar tillbaks till mig! Fram med bästa godiset! Medan han mumsade ur påsen försökte jag förstå vad som hade hänt. Var detta ett resultat av min gå och nosa-träning – att han bröt självmant?

Jag fortsatte träningen och två gånger till gjorde han några rusningar ut mot dofter (som han först fångat med nosen så jag borde ha hunnit klicka honom för det innan han stack men jag hann inte tänka klart) men återvände lika fort till mig igen (självklart kallar jag INTE in honom i det läget utan håller tyst). Sedan tog jag en ordentlig paus och tänkte att jag måste ta kontroll på det här beteendet. Nu.

Så jag gjorde några korta pass med fritt följ där jag belönade med kommandot ”gå och nosa”. Han tog då en liten sväng ut, ner med nosen och vände tvärt tillbaks igen. För varje repetition gjorde han kortare och kortare rusningar och till slut sprang han bara två meter, vände och kom in igen.

Resten av träningspasset gjore han inte en enda olovlig rusning och jag belönade bara en enda gång till med gå och nosa, de andra belöningarna serverades hos mig.

Så fenomenalt bra!!! Detta ÄR ett direkt resultat av min gå och nosa-träning.

Men jag vet vad ni tänker! ”Finns det inte en risk att han börjar kedja detta så han börjar rusa ut för att komma in och få belöning”? Jo, visst finns det – så länge han får springa iväg utan kommando. Tricket är att jag måste vara mycket smartare när jag kommer ut på nya platser och köra gå och nosa-träningen tidigt i passet, tex innan jag kommer in på plan. Eller bara belöna med nosandet några gånger under träningen (först tidigt och sedan flytta den sortens belöning till slutet av träningspasset, idealet hade varit till allra sist).

Jag vill ju att han ska tänka ”träna med matte är himla kul för då får jag springa och nosa på alla härliga dofter” INTE ”hm, nu ska vi se när jag kan smita från träningen så jag kan nosa på alla dofter”.

Maria, som hade med sig sin nya familjemedlem Figge, fem månader (ännu en urtrevlig liten kelpie, det bara dräller av dem!) sa något så fint och klokt att jag nästan blev lite rörd. När jag sa att jag fått jobba en del med att hålla undan min prestationsångest eftersom jag tycker att allt tar sådan tid med Totte – samtidigt som jag ser träningskompisar som allt verkar gå så enkelt för – så sa hon att han har så många fina grunder att han kommer bli en jättefin senior.

Så klokt! Han verkar ju ha en lång startsträcka men han har verkligen massor grunder som jag ju någonstans vet är fina och som snart kan tas vidare. Vad skönt det var att få den speglingen av en person som inte sett Totte sedan han var valp. Och Maria vet verkligen vad det innebär att inte ha en räckmackehund (hon har haft flera och jobbat envist och målmedvetet, ett steg i taget).

Det är så lätt att bli impad av de som startar och snabbt går vidare med väldigt unga hundar. Det blir i alla fall jag!!! Och jag skulle gääärna vara en av dem :). Men nu har jag inte en sådan hund så då gäller det att fokusera på den hund jag faktiskt har.

Maria sa också att hon tyckte att vi såg ut att sitta väldigt tätt ihop (jo tack, på gott och ont…) och att han svarar på minsta lilla signal från mig precis som jag svarar på signaler från honom. Till exempel såg hon att när jag började det fria följet forcerat med lite snabbare rörelser så började han pipa nästan direkt. När jag var lugn var han tyst i starten. Braaa iaktagelse!

Sedan tyckte hon det var så skönt att se hur jag, när Totte piper, bara sätter mig ner helt lugnt och klappar honom. Jag gör ingen stor affär av det utan fokuserar på att lugna ner honom och lugnar då även ner mig själv.

Det är så bra med bra träningskompisar! TACK Maria!

Totte har månne en del knasigheter och allt är inte helt enkelt men jag tycker ju att han är underbar och vill ju inte för allt smör i småland byta ut honom!

Idag skällde han dessutom inte ut mig mer än en gång, precis i början av träningen ;o).

Ser ni? Det ljusnar vid horisonten.

Jag funderar ibland på Tottes autistiska drag. Att han behöver rutiner, ramar och tydliga instruktioner som han kan följa och att all utveckling måste ske i små, små steg – annars blir han förbannad eller frustrerad.

Det senaste på den fronten är en mycket, mycket korkad grej jag gjorde för några veckor sedan. Jag bad då Cecilia att dirigera mig genom lydnadsklass 1. Bara för att jag ville se vad som hände, typ. Jag visste ju då att jag mest hade en masssa lösa delar, halvfärdiga ihopsättningar av moment och absolut inte tillräckligt med uthållighet. Men jag ville bara se vad som hände… (Det här är en sådan där typisk grej som jag lätt kunde göra med Dacke och bara konstatera att ”tja, det gick inte så bra” och han hade varit lika glad för det när vi sedan tränat vidare).

Totte blev fullkomligt ursinnig. Han accepterade inte mina tävlingsmässiga, förvisso glada och entusiastiska belöningar och han tyckte eventuellt också att jag rörde mig konstigt (lite extra stelt) för han började skälla på mig redan i fria följet…

Han skällde bokstavligen ut mig. Jag skrattade mest åt honom och fortsatte  bara och tja, han kom på inkallning  – och satte sig snett, ställde sig på läggandet, spottade ut apporten, hoppade förvisso över hindret men det var osäkert och argt (han fortsatte att med spridda skurar skälla på mig). Efteråt fick han leka länge. Han försökte mörda leksaken, så han var nog rätt frustrerad…

Jag var inte särskilt förvånad över att det gick saggigt, allt annat vore konstig egentligen och jag blev inte alls nedslagen över att det inte höll, vilket jag faktiskt kände mig rätt nöjd över efteråt (min lugna känsla alltså). Lite chockad var jag dock över det här beteendet att skälla ut mig. Ok att det har hänt någon gång att han gjort det (och Dacke skäller han ofta ut) men inte så här massivt. Men sedan hände följande:

Jag tog ut Totte lite senare för att träna lite annat och det första han gör är att börja skälla på mig. Jag sänker alla kriterier till lägsta möjliga nivå för att försöka få en träning som ger honom självförtroendet tillbaks (eller vad det nu var som försvann) men förvirringen fortsätter. Och plötsligt så lämnar han bara mig och springer till skogs! Jag blev så häpen att jag bara blev stående, handfallen. Och inte kom han på inkallning heller. Efter säkert fem minuter då han sprungit ut och in mellan apellplan och skog lyckades jag komma så nära så att jag kunde kasta godis på marken som han då började leta upp. Sedan kunde jag koppla honom.

Snacka om att jag får kvitto direkt på om jag gör dumheter… Men det värsta är att det nu sitter i. Han har alltså börjat skälla på mig i träningen! Så fort han inte är med på exakt vad vi ska göra eller om det uppstår en liten konflikt i den lilla cockerhjärnan så skäller han argt och engagerat ut mig…

Ett typiskt sådant tillfälle är att han på sistone har slutat följa med mig när vi ska gå fot, det vill säga när vi ska starta och jag säger fot så skäller han och sitter kvar… Idag backade jag tillbaks till att han stod bredvid mig och jag klickade för att han följde med mig så fort jag började röra mig. Det gick genast bättre och sedan la jag till kommandot igen, vilket några gånger gjorde att han pep till precis när han startade. När även det funkade så satte jag honom och började gå, både med och utan kommando. Nu var han tyst och följsam igen tack o lov.

Men vad är det som händer i hans hjärna när han sitter kvar och skäller? Är det att han inte kan beteendet? Jag som har tränat det ovanligt mycket de senaste månaderna, eller? Jag förstår inte och jag skulle så gärna förstå. Men jag får nöja mig med att återigen konstatera att jag måste tänka efter två gånger när jag ska träna den här lille skrutten. Jag måste gå varligt framåt och jag måste planera, planera, planera. Och jag måste backa och göra om ifall det låser sig.

Det är ju en tröst i alla fall; det går fort att backa och göra om och bättre och få ett bättre resultat. Men jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa skällandet i stort. Har jag lagt in för mycket press i träningen? Behöver jag tänka mer på att vi bara ska ha kul? Behöver jag ta fram klockan igen och köra tvåminuterspass? Behöver jag backa i allt vi gör just nu?

Och vad är det som gör att vissa dagar är han nästan helt tyst och andra börjar han pipa direkt? Nu blir jag så där orolig igen. Är han verkligen helt friskt? (Detta är en skada jag har efter alla år med Dackes sjukdomar). Är han inte onormalt trött efter våra träningspass, som aldrig är särskilt långa? Han hade ju lite lågt järnvärde i våras, normalt men i underkant av normalt. Jag kanske borde ta en tur till veterinären? (De tror att jag är hypokondrisk å mina hundars vägnar vid det här laget… fast jag har aldrig haft fel när det gäller känslan för om Dacke är sjuk!)

Utmaningar utmaningar!!!

Ok, det var en del på minuskontot men det här har vi på pluskontot efter dagens och gårdagens träning:

- Jag lyckades genom envishet (lek, lek, lek) och smart upplägg av träningen (inkallningar ur buren över svåra doftfält, såg hela tiden till att ha hade en uppgift alternativt återvände till buren så fort han inte hade det mm) få honom att stanna i bubblan med mig utan att gå iväg och nosa trots att vi var på jaktklubben bland en miljard dofter av andra hundar och döda fåglar och trots att han så otroligt gärna ville.

- Jag fick som sagt ordning på våra starter i fria följet.

- Vi kunde kedja klart läggande under gång, trots att det var plaskblött på marken :).

- Han gjorde två perfekta inkallningar med fart hela vägen in och snygga ingångar. Yes! Som vi jobbat med detta, äntligen resultat.

Så går man ut och tränar i skymningen en halvsen kväll och har en kelpimördarcocker som attackerar leksaken, flyger ut och in ur buren på kommando och är helt tyst i buren när han väntar på sin tur, går längre än någonsin i fria följet, tyst, gör hela apporteringen i princip galant, klarar att kedja läggandet under gång utan problem, springer fint på inkallningen, klarar alla skiften i fjärren nästan perfekt med lite, lite hjälp och väljer rätt pinne direkt på vittringen (så klart)!

Behöver jag säga att han var HELT tyst de första 10 minuterna av träningen? När han började pipa var det för att jag var oklar i att tala om vad vi höll på med (ställande) och höjde kriterierna allt för fort. Sedan blev han tyst igen när han förstod vad vi höll på med.

JA JA JA!!!

När ska jag komma underfund med denna lilla hund? Håller han på att mogna? Har jag skärpt till mig?

När han är så här är han hur som helst helt underbar!

Och söt. Fast det är han alltid :).

Åh my God vilken hård tränare jag har. Han är stenhård. Minsta lilla misstag från min sida och han a, skäller ut mig och b, vill inte träna med mig.

Han följer precis det jag gör och inte det jag tänker att han ska göra, aldrig någonsin lite förlåtande, nä nä. Inte minsta lilla misstag kan jag göra, han slätar aldrig över och hjälper mig att lägga det tillrätta.

Jag måsta vara koncentrerad, planerad, helst gjort konsekvensanalyser av allt jag ska göra och jag får för allt i världen inte försöka ta några stora hopp i träningen – allt måste göras steg för steg.

Det har varit lite mycket positivt och negativt straff från hans sida på sistone. Ja, jag vet, visst är det orättvist? Jag skulle aldrig drömma om att använda posititv straff men han tycker det är jäkligt effektivt och bra på mig.

Gör jag som han säger däremot, så går allt galant. Men där emellan kan det vara riktigt, riktigt svettigt.

Hårding.

Nu har jag lyckats filma lite störningsträning med Totte, den typen av träning som jag skrev om häromdagen.

Övningen går ut på att jag strösslar Dackes mat över gräsmattan och medan han äter upp den så tränar jag med Totte i samma område, eller strax intill.
Mitt fokus här skiftar. Först är det fokus på att han ska klara släppa störningen och ha fokus på mig. Denna gången var det svårt, jag gick över godiset nästa hela tiden, så jag fick sänka kriterierna rejält i början. Så fort han klarar att släppa störningen så börjar jag fokusera på engagemang i det fria följet. Det är alltså ingen teknikträning av fritt följ utan attityd och uthållighet.

Som vanligt lär jag mig massor av att se träningen på film. Jag drar några slutsatser i filmen:

Och som av en händelse (great minds…) så har allra bästa Siv just skrivit två intressanta inlägg om störningsträning. Det här med tillhörande film med hennes underbara BC Vips gillar jag verkligen, ljuvlig hund, duktig tränare:
http://amokk.no/2011/08/fokus%C3%B8velse-1/

Nu har jag i två veckor försökt ladda upp en ganska lång och beskrivande film om hur jag lärt in ställande under gång med Totte men av någon mystisk anledning så vägrar You Tube ta emot filmen, jag vet inte varför och jag vet inte hur jag ska lösa det, morr.

Så i väntan på det så tänkte jag berätta om min senaste störningsträning istället. (Tyvärr utan film även om det finns på film så hade jag glömt att zooma så vi är tre prickar vid horisonten, helt ointressant att titta på tyvärr…)

Jag jobbar på med att vänja Totte vid nya platser och att kunna vara i bubblan med mig och träna utan att få för sig att göra annat. Jag är helnöjd med hur träningen fortskrider!

Häromdagen hade jag med mig Dacke till klubben en tidig morgon när ingen annan var där. Jag strösslade ut Dackes frukost (torrfoder) på en yta som var kanske 4×4 meter och lät honom käka. Under tiden övade Totte och jag fritt följ runtomkring, nära och till slut gick vi över den plats där all mat hade legat (och delvis låg fortfarande).

Jag hade långlina på Totte – just in case – men den behövde jag aldrig ta i. Han kikade snabbt på Dacke några gånger men gick sedan snabbt över till att gå ett fokuserat och engagerat fritt följ. I början hade jag ganska hög förstärkningsfrekvens men faktiskt inte alls något kulspruteklickande. Jag kunde gå flera steg redan från början och till slut kunde vi gå cirka 10 meter utan problem.

Jag lekte också över den platsen där maten låg utan att han släppte kampleksaken.

Det intressanta var att återigen så funkar störning som en signal för Totte. Jag hade tränat fritt följ utan Dacke i närheten en stund och det var ganska oengagerat och Totte var rätt störd av att det var väldigt blött på marken, han sprang liksom bredbent och stelt och när han fick varsågod till externbelöningen så travade han till den… hmmm…

Men så fort jag släppte ut Dacke och lät honom vara med så vaknade den lille cockern till liv. Han gick igång på konkurrens – så fort Dacke var nära oss när vi lekte så morrade Totte extra högt och han sög liksom tag i det fria följet. Och när jag la till störningen med maten på marken så blev det ännu bättre.

Flera gånger under det här träningspasset (innan jag började störningsträna) fick han också korn på dofter på planen och ställde sig och vädrade i luften mot det som doftade. Men han släppte det och återgick till mig, bra, bra. (bara för någon vecka sedan hade han låtit doften dra iväg med honom och han hade sprungit dit).  Allt mitt jobb att störningsträna dofter börja sakta men säkert ge resultat.

Störningsträning är ett suveränt hjälpmedel helt enkelt!

I onsdags var vi och tränade på den öppna träningen på GMBK, där det var ett 20-tal hundar och förare igång. Eftersom jag var där med Cecilia, som är agilitynörd, så hängde jag i agilityhörnan. På GMBK har man en jättestor apellplan och i ena hörnan trängs agilityhindren.

Det var kanske fem personer som tränade agility, resten tränade lydnad. På agilitybanan tjoade och skrek folk, det smällde i gungor, belöningar kastades kors och tvärs, hundar for fram och tillbaks som skållade råttor, taggade och lekfulla, mattarna (ja det vara bara kvinnor) tjoade och skrek  BRA BRA BRA eller GUNGAN GUNGAN GUNGAN – BRAAA.

På den stora planen var det tyst och stillsamt.  Jag såg absolut belöningar; kamplek, någon boll och en del godis. Men vilken skillnad i attityd! Det verkade urtrist att träna lydnad  – partyt var i agilityhörnan, ingen tvekan om den saken.:o)

Jag var nästan lite chockad över livet där i hörnan faktiskt. Men Totte satt förvånansvärt nog tyst och tittade på allt detta busliv, så länge jag satt hos honom. Vi tränade annars bara på att vara i bubblan, det var svårt. De första 45 minutrarna var det en kamp mellan mig och alla dofter. Korta, korta pass, begränsa hans möjligheter att nosa, ihärdig lek, klick för kontakt och smaskiga godisbelöningar.

Men sedan hände något och plötslig kunde vi jobba, röra oss över planen, göra små kedjor av nosduttar, sitt och ingångar, träna inkallningar och fjärrskiften, läggande och ställande under gång. Det fria följet gick däremot inte alls. Han började omedelbart pipa. Det tillskriver jag den svåra miljön – han var mer uppdragen och då kommer ljud i det momentet.

Jag bad Cecilia försöka störa ut honom i det fria följet. Hon och Udo gick en meter bredvid och försökte locka på Totte, Cecilia med sin gladaste och gulligaste röst. Och DET funkade! Då var han helt tyst och han lät sig inte luras. På slutet ropade hon tom på honom med hans namn men han gjorde inte mer än att kasta en blick på henne.

Detta får mig verkligen att fundera. Jag har ju kunnat konstatera att om uppgiften är tydlig för Totte, så är han tyst. Blir det tydligare vad han ska göra om någon försöker ”störa ut” honom? Det är ju ett slags omvänt lockande, och det har ju alltid funkat så bra på honom. Att koncentrera sig på en uppgift.

Hur kan jag överföra detta i inlärningen av fria följet?

Vi har verkligen gjort framsteg, jag har kunnat gå både tio och femton meter (hemma eller i andra lugna träningsmiljöer ) utan ljud. Ofta har jag då en externbelöning, en leksak, som jag efter några meter släpper. När vi gått ytterligare en bit får han ett ”varsågod”. Ibland kan vi flytta ut den här övningen till andra miljöer – men det beror på. Är miljön svår och han lite mer uppdragen så blir det för starkt med externbelöningen och då kommer ljud.

Kanske är det bara mängdträning som ska till – så att han får en chans att förstå att uppgiften är det vi gör nu och inget annat. Fortsatt rätt så hög förstärkningsfrekvens men samtidigt så variabel som möjligt…

Uj, det är svårt faktiskt.

Häromdagen hade jag en urbra träning med syftet att Totte ska bli mindre störningskänslig och kunna träna koncentrerat på vilken plats som helst. Jag var väl förberedd men kunde ändå ompröva planen utifrån det resultat träningen gav.

Nummer ett är att jag bestämmer mig för att vad vi än ska göra så är det denna ”vara i bubblan”-träning som är det viktigaste. OM jag bara lyckas hålla detta övergripande fokus så går det oftast bra; Totte är med mig, jag med honom. Men vi har långt kvar!

Det betyder att störningstränig, miljöträning och lek är i fokus. Jag har väldigt låga förväntningar. Teknikträning står inte högst på listan – utan här är det attityd och samarbete som gäller. Jag sänker kriterierna väldigt mycket jämfört med nivån hemma. MEN jag testar också att jobba upp dem på samma nivå – går det så firar vi. Går det inte så tar jag bara emot den informationen och ser vad jag kan göra bättre.

Jag måste påminna mig om att det ska vara roligt och att Totte ska bli bättre på de där reglerna för träning som jag har satt upp. Ibland tränar jag nämligen när jag är på dåligt humör eller är trött. Det är så kontraproduktivt så jag önskar att någon kunde ge mig ett rejält positivt straff, typ elchock eller så… Så jag en gång för alla lär mig att inte göra så. :o)

Men ett knep som funkat bra på sistone är detta med förväntningar. Är de låga från början så blir jag inte besviken utan bara glatt överraskad. Och ju fler bra pass vi gör desto oftare får jag bekräftelse på att det är rätt att träna när jag är på hyfsat bra humör.

Jag störningstränar aktivt. Har jag en medhjälpare så får hon försöka störa ut honom med godis, leksaker, lockande. Jag strösslar godis på marken och låter honom inte ta det. Först går vi runt det och nära, och slutligen över det. Jag kan kalla in honom över godis. Kasta stora köttbullar som ligger lite här och där och så ska vi passera utan att han försöker ta dem – istället ska han söka min kontakt eller bjuda på några beteenden.

Miljön vi är i brukar alltid bjuda på massor av störningar. Största lockelsen för Totte är att få springa och nosa av apellplanen. (Tänk att en stor, platt, tyst gräsmatta kan innebära en sådan lockelse… Totte lever verkligen i dofternas värld!) Andra hundar och människor är också urkul. Jag försöker se allt som en möjlighet att träna störningar.

Det här låter ju jättebra, eller hur? Tyvärr är jag inte alltid så bra på det som jag skulle önska, men jag jobbar på det.

Här kommer en beskrivning på hur jag tränade i går. Inget alls märkvärdigt FÖRUTOM min inställning till träningspasset egentligen. Möjligen är min startövning lite ovanlig. Hade jag inte gjort den så hade jag gjort någon aktiv störningsträning (jag skulle lätt kunna störningsträna på olika sätt ett helt pass!). Så här gick det till igår:

Det första jag gjorde när Totte (som redan var rastad) kom ut ur bilen, var att gå i ytterkanten av planen och leka leken ”Gå och nosa”.  Jag klickade först för att han nosade, sedan för att han slutade nosa, därefter belönade jag med att ge kommandot/belöningen gå och nosa när han tog kontakt och varvade med att belöna med kyckling från handen. När vi lekt den leken en stund blev det allt roligare att vara med mig och inte nosa alls.

Vi provade då göra lite ingångar. Först fick jag sänka kriterierna en hel del och belöna några påbörjade ingångar. Men jag kunde fort höja dem till att få rätt djup på ingången innan han vände upp. Då började jag gå några steg. Som belöning satte vi igång att leka med favoritleksaken för tillfället; en sådan där elastisk dragleksak som man kan stoppa en petflaska i (så den knakar härligt när hunden biter i den). Det går ju givetvis att fortsätta att belöna med Gå och nosa. Sedan var det hög tid för en paus på filten.

Idag tränade jag på att som vilken annan normal tränare som helst :o) sitta i en stol bredvid Tottes filt. Jag har ju länge behövt sitta med honom på filten för att han ska vara tyst. Det gick lite upp och ner men fram för allt gick det framåt! Han var mest pipig när Jenny och Vixhen verkade ha skitkul på planen. Eller om jag pratade väldigt högt (med Jenny). (Fniss fniss, vi beöver träna det; att han är tyst när jag pratar, det verkar trigga honom jättemycket).

Därefter gjorde jag några vittringsapporteringar där jag försäkte länga avståndet ut till pinnarna. Den första gick bra men sedan blev avståndet för stort och Totte slog inte på näsan. Det verkade som om han blev osäker på vad det var för övning vi gjorde. Jag måste öka avståndet mycket mer stegvis!

Sedan blev det fikapaus och sitta i stolen för mig medan Totte låg tyst på filten och vilade lite. Han passade på att spana in en rottweiler som tränade lite längre bort. Jag måste verkligen träna det här med att titta på och passera rottweilers… Totte drar glatt till dem om han får chansen (tror jag, han har aldrig fått chansen) för han vet inte att alla inte är så snälla som Dacke…

Därefter skulle vi träna fart in med apporten. Jag envisades med att försöka träna det med leksak, det var en dum chansning, när jag ju vet att mat alltid funkar. Jenny höll Totte medan jag sprang i väg, vände upp, lät leksaken hänga vid min sida och stod stilla. Då släppte hon. Han sprang i raketfart mot mig och… full fart förbi – ÄNTLIGEN fick han nosa av halva apellplanen…

Detta var det enda tillfället på hela träningspasset som han tappade bort mig. Och jag kunde ha förutsett det. Dålig träning med andra ord. Vill jag göra sådana chansningar så kan jag ju sätta på långlina åtminstone.

Jenny lyckades med lite list få in honom  och vi gjorde om övningen med mat. Inga problem. Därefter la vi in att han skulle ta apporten ur Jennys hand och springa mot mig. Först gjorde vi det på några meters avstånd och jag klickade för gripandet. Sedan längde vi avståndet succesivt till trettio meter. Han var lite trött på slutet så farten var inte den högsta då men i övrigt gjorde han allt rätt.

Efter ytterligare vila provade jag att flytta ut vårt senaste projekt – ställande under gång – i en ny miljö. Jag hade inga förhoppningar att han skulle klara samma kriterienivå som hemma men det tog inte många repetitioner förrän vi var där! Och han jobbade långa pass utan att pipa det minsta. (Jag är så sjukt nöjd med hur det går framåt!!!)

Tottes uppmärksamhet på mig var bra, inga katastrofer om man bortser från första fartövningen. Han lekte kalasbra och kunde jobba längre och längre utan att tappa koncentrationen.

Egentligen hade jag tänk störningsträna ännu mer än vad jag gjorde, men det gick så bra att träna så jag började ivrigt träna lite sådant vi filar på i vår trygga miljö hemma.

Jag tror på att fortsätta på inslaget spår; ge honom erfarenhet av att träna på olika ställen, öka hans förståelse för hur det ska gå till (ligga på filten osv) och sedan göra det svårare och svårare. Åka till jättemånga olika miljöer och ha kul -varvat med att slappna av OBS OBS OBS!

OCH när jag tycker att han har tränat detta tillräckligt mycket och ”vet” att han har förstått hur det funkar så kan jag överväga att ta in negativt straff i träningen. Till exempel att bryta honom när han nosar runt och låta honom ta en paus. Helst kan jag träna med en annan hund medan han pausar. Det skulle definitivt tagga honom till att vilja träna med mig och inte göra saker utan mig. Men jag vill ABSOLUT inte börja så! Tråkig träning :( och rätt så osjysst. Han måste ju få en chans att lära sig vad som gäller.

Det pratas en del om att hunden ska ta ansvar i träningen. Jag är så kluven till det uttrycket för det blir så lätt kravfyllt på ett sätt som gör att jag lätt hamnar i att använda negativt straff mer än positiv förstärkning. Men jag tycker att mina störningsövningar gör att Totte tar mer ansvar i träningen – det vill säga det är inte jag som lockar honom att vara med mig. Han väljer mig.

Kom gärna med förslag på hur ni på ett positivt sätt tränar era hundar att ta ansvar i träningen och vad det innebär för er!