Det gick ju väldigt mycket framåt med Tottes lugn och ro – träning de första månaderna men jag tycker att jag har trampat vatten ett tag nu. Vi kommer inte vidare, ibland känns det som om vi går bakåt till och med.

Jag tror jag har gjort fram för allt en sak som inte varit så bra. Jag har omedvetet gått ifrån tanken att mata hela tiden för att ändra stress till lugn (klassisk betingning) till att plötsligt lägga in kriterier där han ska vara tystare allt längre stunder (forma fram ett beteende genom operant betingning) vilket inte lyckats alla gånger. Istället har jag lyckats lära in ökad förväntan på mig genom bland annat dålig timing, tror jag.

Shadi hade även sett precis detta så jag tror att vi är rätt ute, tyvärr. Jag fick även en liknande spegling på kursen för Maria Hagström för några veckor sedan.

Suck.

Han kan dock ligga tyst med huvudet i backen om förutsättningarna är goda; hemma, när han inte är uppdragen och även borta om jag är väldigt fokuserad och inte låtit honom dra upp sig. Men ibland går det inte alls. Han piper direkt.

Jag ska jobba vidare med huvudvet i backen-tänket. Målet är att han inte ska får börja någon träning förrän han ligger helt stilla med huvudet i backen. Och är tyst.

I dag bestämde vi oss för att prova att göra något annat också. Shadi tycker att Totte är helt galet fäst vid mig och hon har nog en poäng. Ibland brukar jag skämtsamt säga till honom att ”du får inte glömma att jag är av en annan art” men han har valt att inte kommentera det…. ;-) (HMM, undrar vem det är som är galet fäst vid vem här egentligen…)

Men det är ju så där det brukar vara: Om man har haft ett gigantiskt problem med en hund – tex att den är galet självständig och helst jobbar utan sin matte (inga namn, inga namn men Dacke) så ser man ju till att inte upprepa det misstaget. Totte är rätt ordentligt präglad på mig. Han knöt an till mig dag ett från att vi hämtade honom och gjorde väldigt länge försök (?) att dia genom att stoppa huvudet i min halsgrop och snufsa lite…

Men samtidigt så har han inga problem att koppla bort mig på promenader och sysselsätta sig själv. Dock blir han ju hysterisk så fort jag går ifrån honom i olika situationer. Som i dag då Shadi stod utanför huset och höll Totte medan jag gick in på toa. Han stod och skrek rakt ut hela tiden…

Jag har i princip inga problem att lämna honom hemma, tack o lov!

I dag gick vi en promenad där vi jobbade med att förstärka Totte när han nosar i backen. Vilket ju inte är så svårt för det gillar han ju att göra. Sedan satte vi oss på en åker och hade långlina på honom för att shejpa honom närmare mig så att han så småningom ska vilja ligga i lugn och ro bredvid mig utan att förvänta sig aktivitet.

Tanken är att Totte genom att inte vara så fokuserad på mig och FÖRVÄNTA sig något från mig hela tiden, ska gå ner i varv. Och det ser jag ju att han gör av att få nosa.  Det svåra här blir återigen att vi inte hamnar i en loop av förväntningar från honom och förstärkning från mig. Jag får helt enkelt sitta och glo tills han ”ger upp” sina försök att få belöning. Samtidigt ska jag träna att sitta eller stå en stund på samma ställe under mina promenader. I dessa situationer ska jag låta honom leta godis och nosa i backen så att han inte fokuserar på mig utan på att nosa.

När jag och Shadi hade tränat/promenerat och pratat i tre timmar så insåg jag att jag använder hans naturliga förutsättningar för nosarbete alldeles för lite. Funderar på att pausa träningen av i princip allt annat lite för att bara jobba med spår, uppletanden och id-sök. Det skulle nog hjälpa honom att gå ner i varv.

Tål att tänkas på.

PS: Om ni vill se en galet rolig habitueringsövning som Shadi gjort med sin hund Mini och sin kanin Sorken så gå till hennes sida! DS

Så nu samlades vi för avslutning och det var så kul att se alla igen och alla är så duktiga så jag nästan blir tårögd när jag tänker på det. Det har hänt mycket med samtliga ekipage under det här året och jag tror att vi alla lärt oss mycket av varandra faktiskt.

Carina och jag bestämde oss för att köra alla fyra helgers teman på en dag :-) ett maxat upplägg vill jag lova. Vi började dock med en skrytrunda där alla fick skryta om något i hundträningen sedan sist. Två ekipage har blivit uppflyttade, varav en i sin debut på lydnadsplanen och detta jublade vi alla åt så klart.

Vi jublade även åt att en av vovvarna överlevt en svår tarmoperation och nu var pigg och glad, puh, det händer inte bara roliga grejer, men som tur var gick det bra den här gången.

Vi rivstartade med första OCH andra helgens tema; att forma beteenden – det vill säga shejping och targeting plus att sätta kriterier och föra logg.

Vi satte en hög med grejer på golvet och så fick alla ta det de ville för att hitta på något kul beteende. Alla jobbade två och två, gjorde kriterieplaner och förde logg på varandra.

AK shejpar Kråka att stå med alla fyra tassar i lådan. Målet, som de också nådde, vara att Kraxet skulle sitta ner i lådan.

Diesel på väg in med huvudet i en hink för att "frysa" där. Elsa coachar medan Carina i bakgrunden för loggbok.

Vinga stoppar huvudet i en papperskasse, lite läskigt tyckte hon först...det är ju lite läskigt med grejer ibland tycker nämligen den här tjejen.

Jenny får Sota att krypa in i en kasse. Troligtvis kursens mest shejpingkloka hund; hon kan bla blåsa bubblor i vatten och dagens andra konst var några distinkta sparkar med ena bakbenet.

Carina tränar Zingo att gå runt en hink. Efter att först ha provat att stå på och putta på den utan att det gav utdelning...

Lena kastar belöning åt Sunny när alla tassar är på lådan. Detta vara bara uppvärmningen, sedan vände Lena på lådan och shejpade ner hela stora vovven i lådan istället.

Steppdans på en låda blev Heras trix som Maria belönar

Homer tog sig en sväng in i en frysbox med Mias hjälp - jo han var faktiskt inne och vände men då var inte kameran påslagen...

Efter denna livfulla start på dagen fortsatte vi med helg tre, som vi avverkade på tio minuter ;-). Tema var stimuluskontroll. Uppgiften var att prova om de verkligen hade stimuluskontroll genom att i mer och mer galna ställningar kommendera sitt eller ligg.

Mia testar om Lyxa fattar kommandot ligg även när matte bär sig så här konstigt åt. Ingen konst alls, tyckte Lyxa!

Jenny gömde sig bakom buren och sa sitt...

...och Sotet satte sig omedelbart.

Diesel tränar observationsinlärning med Elsa eftersom hon tyckte det var skitsvårt att sätta sig (lägga sig var lätt däremot!) när Elsa kommenderade sitt liggandes på rygg...

Därefter var det bara sista helgens tema kvar; baklängeskedjningen. Carina och jag hade klurat ut lite väl maxade kedjor ;-) för att avverkas på 40 minuter men det är ju som bekant inte målet som är grejen utan vägen dit… Det vill säga tänket. Och tänket gick fin-fint även om vi nu alla, både hundar och människor var ganska möra vid det här laget.

Vi fick pausa lite extra helt enkelt. För sedan var det ju dags för slutklämmen; att visa upp något av de trix som hundarna lärt sig under året.

Vi fick se en del humoristiska trix, något som jag är för pryd för att skriva om här faktiskt ;-D. En hel del skratt blev det så klart – inte minst åt lille Homer som på Mias uppmaning ”vem kommer nu – skynda dig och göm dig” sprang under sin lilla divan (jo, faktiskt) och gömde sig och på ”kusten är klar” kom fram igen.

Kul var det i alla fall och den glädjen får dagens sista bild illustrera:

Träningsglädje, Elsa och Diesel.

Det känns nästan lite vemodigt att skiljas åt men jag vet att vi alla i olika konstelationer kommer ses igen. Och jag är väldigt glad över att få ha följa det här härliga gänget i ett år!

Tack Mia, Lyxa och Homer, Carina, Jenny och Sota, Elsa och Diesel, AK och Kråka, Eva och Vinga, Carina och Zingo, Maria och Hera och Lena och Sunny!!!

PS:

OCH för dig som tycker att detta verkar kul så finns det faktiskt EN plats kvar på årets utbildning… ;-)

Det finns alltså grader i helvetet ;-D.

Hur som helst så sa hon något som jag tror är hela grejen med den här träningen. Målet med träningen är ju att Totte ska vara tyst och kunna slappna av i olika situationer. MEN han ska ju också kunna byta den avslappningen till aktivitet.

Det handlar med andra ord om ett växelspel mellan aktivitet och avslappning och det är alltså det han ska lära sig – till slut!

Med den tanken i huvudet så utformade jag ett träningspass där jag växlade mellan dessa två tillstånd med avstamp i  nedanstående målformulering.

Målet med min lugn- och roträning är att:

• Totte ska kunna vara med som visningshund på mina kurser (och därmed kunna ligga avslappnat och tyst och vänta)
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur medan jag tränar Dacke
• Totte ska kunna ligga avslappnat och tyst och vänta på sin tur när vi går kurs

Syftet är att:

• Totte ska få lättare att i olika situationer gå ner i aktivitet och stress
• Totte även ska kunna pendla mellan aktivitet och lugn i olika situationer

Träningspasset varade i 12 minuter. Jag filmade hela men har här klippt ner det så att början, lite av mitten och sedan slutet är med (knappt fem minuter). (När filmen börjar har jag tränat Totte några minuter först, det hade ju varit alldeles för svårt annars att be honom att vänta det första han gör).

De gånger det blir för svårt för Totte – och man kan höra ett litet pip – är när jag leker ganska vilt med Dacke.

Inte en enda gång lämnade Totte filten utan frikommando! Mitt kriterie för att han skulle få komma och leka med mig var ju hakan i backen och tyst och jag tror att jag höll det hela träningen utom en gång då hakan precis var på väg upp.

Men jag kunde lägga in lite apporteringsträning mitt i alltihop utan några som helst problem. Jag är själv imponerad av min simultankapacitet ;-)  men mest impad är jag av min lilla hund som gjorde ett sådant otroligt framsteg!!!

Förra helgens mängdträning måste ju ha påverkat så klart men jag tror också att jag tänker på det som ett växelspel gör det otroligt mycket lättare för Totte.

Ok, här kommer lite film!

För bara en månad sedan hade detta varit HELT otänkbart. Han hade ylat i högan sky. Så nu är det bara att jobba på!

I helgen var det äntligen dags för agilitykurs för allra bästa Eva Bertilsson. Vi var nio personer med hund och tre utan som jobbade från fredagkväll till söndaglunch.

Ny värld?

För mig har nu en helt ny värld öppnat sig; och den verkar väldigt rolig. Oavsett om jag kommer att tävla i agility i framtiden eller ej (men det kommer jag nog ;-)) så har jag fått massor av bra och skojiga övningar. Och att få vara elev för Eva är alltid roligt och bra; hon är så pedagogisk, genomtänkt och kompetent.

Eva förklarar

Dessutom har en del av mystiken kring agility som fenomen skingrats något – jag vet till exempel numera vad bakombyten är och att det finns olika handlingssystem ;-). (Heter det handlingssystem eller handlingsystem?)

Jag jobbar givetvis, som den klickertränare jag är, med grundfärdigheter som byggstenar i vilken typ av hundträning jag än pysslar med; det finns grundfärdigheter för jaktträning, lydnadsträning, IPO, agility osv. Att göra rätt från början – grundfärdigheter för agility är det som helgen har handlat om. Jag som kan lydnadsgrundfärdigheterna i sömnen tyckte att det var superkul med lite nya GF.

Helgen har dessutom gett mig massor av möjligheter att träna lugn och ro med Totte. Och det har verkligen gått framåt!!! (Jag ska skriva om det någon annan dag, en sak i taget…)

Totte - något tveksam till om detta verkligen är så kul...?

Träningen i helgen har handlat om transporter, belöningar, träna full fart, att sikta, gå på, över och under saker, att framkalla ljud och rörelse, hitta position (för att springa på din utsida) och targetträning (kontaktfält).

Johannes och Diesel tränar på underlag som rör sig.

Sanna och Ville (nej han är inte släkt med Totte!) går över och på olika underlag.

Jag gillar farten i träningen. Som detta med transporter. Hunden hänger i en ”godismagnet” eller leksak tills du antingen släpper taget om godiset eller får leksaken på tack. Då ska hunden, när den lärt sig den här leken, omedelbart spurta i väg åt den riktning som du pekar – det vill säga som dina axlar pekar, inget pekande med händer här inte och inga ord.

Det var en väldigt rolig övning att träna in det här suget rakt fram och bort från mig. Vi fick upp en himla fart på alla hundarna i min grupp. Hur vi gjorde? Jag tror att jag har lite på film, återkommer med det.

Thea tar igen sig efter att ha visat upp både fart och fenomenal kamplek.

Det är en speciell känsla att känna sig lite som en nybörjare – en del fippel med det tekniska blev det ju. Byt hand så att leksaken är närmast hunden! Belöningsplacering så hunden riktas från mig!

Totte och jag tränar på underlag som jag kontrollerar rörelsen på (gungan!).

Kursen var full sedan länge och vi hade ett litet gäng observatörer med på tåget också. Det var väldigt roligt att det var så stor spridning på raserna! Och det var ett trevligt gäng som bidrog till en god och öppen stämning.

Wilma och Tord lyssnar på Evas klokheter.

Anna och Thea vilar i sin hörna.

Marie och Sixten

Pernilla och Paris spanar.

Lyxa bjuder matte Mia på olika beteenden.

Valpen Martha överväger att gå över konstiga grejer tillsammans med matte Sanna.

Jag bokade omedelbart in en uppföljningskurs med Eva, i början av juni.
Håll ögonen på Canis hemsida (hundskolan, Göteborg).

Så här trött blev Totte efter sin första agilitykurs… jag med… ;-)! Så nu ska vi sova och smälta alla nya insikter.
På återseende! ]]> http://www.klickersmart.se/2010/02/14/agilitykurs-med-eva-b/feed/ 6 http://www.klickersmart.se/2009/09/27/mina-tva-helt-olika-sparhundar/ http://www.klickersmart.se/2009/09/27/mina-tva-helt-olika-sparhundar/#comments Sun, 27 Sep 2009 18:18:52 +0000 Lena http://www.klickersmart.se/?p=435

Totte har i dag debuterat som spårhund, det vill säga han har gått sitt första spår. Med den äran, ska tilläggas. Han gick två spår på ungefär 100 meter och det såg ut som om han aldrig gjort något annat.

En gång släppte han för att följa upp en annan doft men jag stod bara stilla så vände han tillbaka och fortsatte.

Att spåra för en cocker är ju vardagsmat. Säg den cocker som inte går med nosen i backen så fort den får chansen! Så jag var inte särskilt förvånad men blev naturligtvis glad ändå! Det är kul när man får sådant gratis.

Med Dacke har jag fått en massa fantastiska saker gratis. Till dem hör INTE förmågan att spåra ;-). Sök och uppletande är däremot hans grej. Ja, han är ju helt otroligt bra på det till och med. På ett sätt lite synd att jag inte kan tävla i det – han är ju specialutbildad i att söka efter barn och tar inte vuxendoft.

Med Dacke har jag tränat en del spår i snö och sand. Han höjer lätt nosen och ”slarvar” gärna i spåret. Jag lät tyvärr honom springa i spåret när han var ung och ganska länge gick det i si så där 100 kilometer i timmen. Så jag har fått jobba en del för att sänka hans fart. Det har jag gjort på två sätt: Godisspår och det som man skulle kunna kalla klickerspår.

Klickerspåret har jag alltid tränat i snö eller sand. Då kan jag se varje fotspår. Jag har låtit spåren ligga mellan två och sex timmar och varit väldigt noga med att han inte får börja spåra om han inte är lugn. Jag har försökt att göra detta när det är vindstilla eller väldigt lite vind, så doften inte ska flyga omkring för mycket. (Fast det gör den ju ändå).

Vi har en ritual där jag sätter honom precis bakom det första fotspåret och talar lugnt till honom med ena handen liggande på hans bringa. När jag känner att han sitter tungt och lugnt så pekar jag rakt ner i det första fotspåret. Eftersom jag är nära honom så ser och hör jag när han drar in doften och då klickar jag och belönar med godis från handen. Handen placerar jag i fotspåret.

Därefter tar vi ett fotspår i taget. Första gångerna var det ett hästjobb – han kastade sig i väg och jag trillade eller blev släpad flera meter i snön  ;-). Jag rekryterade då husse eller något annat lämpligt offer som fick uppgiften att bara hålla tillbaka honom så han helt enkelt inte kunde komma vidare mer än ett steg i taget.

Och så hade jag grymt gott godis att belöna med. Jag gick många tiometersspår på det viset innan jag längde spåren och kunde börja hålla honom själv.

Nu ser han nästan ut som en ”normal” spårhund när han spårar men ibland har jag fortfarande svårt att hålla honom. Oftast är det för att jag har slarvat med inställningsmotivationsövningen. Han måste försättas i en lugn känsla om det ska bli riktigt bra.

Dagens spår var en del av den pågående valpkursen. Deltagarna är mestadels intresserade av att spåra för aktivering och ska inte tävla. Mina reflektioner efter dagens trevliga träning i skönt höstväder med intresserade och engagerade valpägare blir:

1. Vissa hundar har en naturlig fallenhet för att spåra – det är helt enkelt rastypiskt. OM man har en sådan hund så är det bara att sätta i gång, lägga spår och gå spår, sluta med trevlig lek eller till exempel en godisburk som man öppnar tillsammans.
2. Om hunden inte har den där naturliga lättheten utan istället föredrar att ta doft lite högre upp i luften så har hunden troligtvis en större fallenhet för sökövningar. I det fallet så tycker jag inte man ska krångla till det utan helt enkelt lägga godisspår. I början i varje fotspår men så snart hunden verkar säker på den här leken så glesar man ut godiset.

Det är en fröjd att se hundarna använda näsan – den är ett sådant otroligt instrument! Och efteråt kunde alla valparna gå ner i varv och vila på sina filtar medan hussar och mattar fikade. Då är hundlivet väldigt, väldigt härligt.