Oj vad jag är träningsmotiverad nu! Dag två på SM var ännu bättre än dag ett. Så himla kul upplägg att ”nolla” alla resultat och köra en helt ny tävling med de femton ekipagen i finalen. Det gjorde det verkligen spännande in till sista minuten.

Några tankar efter årets SM är att jag har kommit på att de ekipage som jag faller mest för är de som det ser så otroligt lätt ut för. Ofta är det inte de allra flashigaste utan de som har lite mer balans – utan att det blir segt eller tråkigt. En hel del hänger förstås på föraren. snpe

Louise och Snipe

En förare som ser avspänd och glad ut hjälper ju till att göra helhetsintrycket lätt och smidigt. Återigen Anna Hilding och Lousie Jonsson (tvåa respektive fyra) som liksom flöt igenom sina program. anna

Anna och Grym


Men koncentrerad perfektion är också imponerande. Där man anar att hunden är lite av en explosionsrisk ;). Maria och Ylle förstås, de är ju alltid mina favoriter och jag älskar Ylles stuns och utstrålning parat med så många fina detaljer.

yllefokusMaria och Ylle

Men åååå sablar attans skit att de fick ett sådant där helknäppt sammanbrott i fjärren! När Maria vände upp efter att ha gått ifrån Ylle så kom han springande. :( De som har en sådan fantastisk fjärr. Och det såg så himla fint ut innan – och även efter. Men ingen kan ta ifrån dem att de var i sin åttonde SM-final på raken och att Ylle vunnit tre SM-guld. De är bäst helt enkelt. :)

Dessutom blev Maria historisk med två hundar i en SM-final. Med sin systers hund Tindra kom hon nia. Otroligt bra!

MBTfotMaria och Tindra

En annan med stort fokus och massor fina detaljer var årets vinnare Carin Bengtsson med Lyxa. Carin får nog betecknas som perfektionist ;) och det syns verkligen i deras utförande. Jag blir grön av avund av deras fotgående! Borde ha spelat in det på film och haft det som målbild ;). En otroligt rolig grej med Carin är också att hon är så sjukt fokuserad och taggad. I momenten ser hon helt sammanbiten ut – men det handlar om fokus. Mellan momenten däremot – då släpper hon upp Lyxa som får hoppa och skälla och vara glad. Och Karin använde de förhållandevis långa pauserna (det är ju fyra domare som ska sätta betyg och prata med sina sekreterare) väl; hon belönade nog mest av alla på plan.

karinlekKarin och Lyxa

Fantastiskt roligt att se! Domarna hade tydligen uppmuntrat till belöningar så äntligen kanske det vänder? Sverige har ju verkat hamna lite fel när det gäller tävlingsmässiga belöningar och folk har fått både gula och röda kort för att de belönat för mycket medans övriga världen gått åt motsatt håll.

Jag var känslomässigt helt slut efter finalen :). Det var så mycket som hände och jag har ju en – ibland besvärande stor – inlevelseförmåga så jag både skrattade, grät, kände stor besvikelse och stor glädje. Puh! Ett gråtögonblick var när Diana Samuelsson med sin hund Zakk sa tack o hej i sin sista tävling ihop. Zakk har liksom Ylle kvalat in till SM åtta gånger på raken. När hennes finalprogram var gjort, och hon skulle tacka domaren, berättade speakern att Zakk nu skulle pensioneras. Det var många som blev otroligt rörda. Diana själv grät, jag såg åtminstone en domare som också grät och publiken stod upp och applåderade. Så fint! Alla dessa hundälskare som vet vad det innebär att växa ihop med en hundindivid, kämpa och träna ihop – alla vi kunde känna och förstå den glädjen och även sorgen att det är över.

DianaDiana och Zakk