En sak som hängde kvar i mig efter lördagens träning var en känsla av osäkerhet som jag inte gillade. Inte att jag är osäker utan Tassla. Hon är ju en förtjusande kombination av full fart, tokglad, argbigga och mjuk, känslig, försiktigt.

Det där mjuka kan ju bli lite rädslor (höga ljud, barn, folk som bara dyker upp utan förvarning) men det har hitintills varit ganska lätt att komma över rädslorna genom träning.

Den senaste tiden har jag anat en viss låghet hos Tassla när jag tränat fjärren. Ibland slinker det ur mig ett litet ”oj” när hon gör fel skifte och det verkar ha påverkat henne negativt. Om jag använder felsignal så vill jag att det ska påverka henne på ett sätt där hon blir peppad att försöka igen, inte gå ner sig. Jag vill inte använda felsignal i den tidiga inlärningen, så i fjärren borde jag med andra ord ta fram silvertejpen.

En annan sak som jag upptäckte häromdagen var att hon börjar tveka när hon ska gripa metallapporten. Jag började genast köra bytaleken men den hjälpte inte! Hon verkade bara tycka det var jättekonstigt och ännu äckligare att jag fokuserade på just gripandet.

Slutligen har vi vittringen. På sistone har jag konsekvent tränat med andras doft på alla pinnar utom den som har min doft. Samtidigt har jag inte sänkt något annat kriterium. Alltså har jag gjort det lite för svårt. Hon har börjat tveka och ta lite i alla pinnar och till och med ta fel ibland och igår tog hon ingen alls vid ett tillfälle utan kom tillbaks till mig utan pinne.

Jag ser på hela hunden när hon är tveksam. Hon får en helt annan blick och ett helt annat kroppsspråk. Och uppgifter som hon tidigare gjorde med självförtroende och kraft blir just tveksamma.

Jag har ingen aning om varför detta kommer nu. Hon är otroligt glad och pigg, verkar inte ha ont någonstans och verkar väldigt träningsmotiverad. Det enda jag kan komma på som en slags förklaring är att hon precis haft en ganska jobbig skendräktighet där alla hennes mindre bra sidor förstärkts. Det i kombination med att hon ju fått minimalt med träning en dryg månad har inte varit en jättebra kombo. Annars kanske hon bara är i en utvecklingsfas där jag behöver ta det lite varsamt.

Hur som helst så har jag funderat lite på vad jag kan göra för att hjälpa henne igenom det här och hitta tillbaka till den där tuffa lilla hunden som jag vet bor i henne. En sak som jag då verkligen tänker fokusera på är mina belöningar. Jag behöver belöna mycket mer ”peppigt” i fjärren och i vittringen. Jag har tråkbelönat.

I dag när jag körde ett litet pass vittring hemma i vardagsrummet lät jag henne springa i full fart efter belöningen – en näve godis som jag kastade bakom mig över golvet. Hon var i och för sig säker redan från början men hon blev otroligt fokuserad och målmedveten av belöningssättet.

I fjärren tänker jag lösa ut henne mycket oftare med extern belöning eller kasta godis eller leksak så det blir en gladare känsla, lite mer action. Jag skulle vilja att hennes svans viftade men det gör den inte nu.

Metallen har jag inte tänkt klart kring. Det är ju tydligt att om jag ”gör en grej” av den så blir hon supermisstänksam. Funderar på att helt enkelt börja leka med den och kampa med den, kanske med en liten trasa runt så den blir mysigare att bita i.

Jag behöver fundera lite till kring det här, för jag vill få till en lite kaxigare och gladare hund i allt vi gör. Självförtroendestärkande övningar helt enkelt.

Idag har jag annars tränat plats, vittring och fjärr i vardagsrummet och jag tror jättemycket på att få det tryggt och fint hemma och lägga på svårare utmaningar efterhand och därefter flytta ut det – men då med lite mindre svåra utmaningar eftersom miljöbytet i sig är svårt.

Alla tre gick bra och både Totte och Tassla gjorde allt rätt faktiskt. Fina vovvarna!