Dagen innan tävlingen roade jag mig med att sätta poäng på varje moment utifrån var jag tror vi är just nu, och vad som skulle kunna vara rimligt just nu att få. Jag har uppenbarligen en ganska bra känsla för det för så här gissade jag:

Plats: 10

Tandvisning: 10

Linförighet: 7

Läggande: 9

Inkallande: 9

Ställande: 8

Apportering: 8

Hopp över hinder: 9

Helhet: 8

Och så här blev det:

Plats: 10

Tandvisning: 9 (hoppade på domaren först :))

Linförighet: 7,5 (sätter sig långt bak, DK)

Läggande: 8 (DK)

Inkallande: 9,5  (lite långt bak på avslutningen)

Ställande: 6,5 (steg, DK)

Apportering: 8,5 (lätt tugg)

Hopp över hinder: 8,5 (långt bak i avslutningen)

Helhet: 6 (tjoar för mycket mellan, tittar på hunden hela tiden, går med dåligt tempo)

Det blev 165 poäng allt som allt.

Jag tyckte bedömningen var bra, så här bra var det. Möjligen var domaren lite hård på helheten. Men det har samtidigt sina förklaringar, mer om det längre ner.

Efter tävlingen gick domaren runt och småpratade lite med deltagarna, väldigt trevligt, och gav lite återkoppling. Till mig sa hon:

”DU ÄR SOM ETT ENDA STORT DUBBELKOMMANDO”.  Jag började skratta (lite generat) men det var väldigt roligt sagt och helt sant ju, så jag kunde bara hålla med.  :) Jag gillade domaren skarpt, hon var bra och rätt fram men med värme.

Jag har visualiserat den här tävlingen många gånger och då med en glad och lugn känsla där Tassla är med mig hela tiden och tycker det är kul (mitt känslomål). Jag har försökt tänka ut vad som skulle kunna få mig ur balans och glömma min uppgift (att föra henne väl) och sedan har jag hittat sätt hur jag ska hantera de där störningarna. Och det har känts bra. Framför allt har jag haft en väldigt positiv och glad känsla runt hela grejen. OCH DEN KÄNSLAN HAR JAG FORTFARANDE! Det var kul OCH det var svårt!

MEN det var ändå så att det var en störning som fick mig lite på fall och som gör att jag bara delvis känner att jag nådde mitt känslomål med tävlingen. Det går så fort att dras iväg av sina känslor – det tar bara några sekunder!

För när vi skulle gå in på platsliggningen så får jag plötsligt en tvättäkta cocker i snöret! Hon stoppade nosen i backen och drog i kopplet, flängde fram och tillbaks som om hon vore på jakt och inte på en lydnadstävling. Viltdoft, antar jag. Detta gjorde mig SJUKT nervös (jag menar, det har aldrig hänt så här på en apellplan faktiskt nästan aldrig hänt) och gjorde att jag kom av mig en aning. Där och då kom nämligen de negativa tankarna: ”Hur ska det gå att gå i linförigheten då” och ”jag kommer tappa henne mellan momenten och hon kommer dra runt som en skållad råtta och leta vilt”. Tankens kraft är otrolig! Man ser det på filmen när vi ställer upp: Tassla är helt stirrig och hoppar upp och ner och klänger på mig. Men tack o lov återgår jag till min uppgift då – att föra henne väl.

Sedan gör vi en platsliggning som jag är väldigt nöjd med. Några gånger tar nämligen Trasslet upp huvudet och flörtar med den söta corgien som ligger bredvid, men sedan är det som om hon kommer på att ”nej men jag ska ju ligga plats nu” och lägger tillbaks huvudet väldigt medvetet. Flera fina val där som gjorde mig väldigt nöjd! Ett litet miniklipp från platsen:

 

När vi sedan ska in på plan för att göra vårt program så är min främsta tanke ”hon får inte gå ur hand”. Bättre hade varit att tänka ”vi kommer göra det här ihop med en bra känsla”, men jag har inte kommit så långt i min mentala träning, hahaha, så jag var alltså rätt jävla nervös när vi gick in.

För handen på hjärtat, hur många gånger under träning har Tassla gått helt ur hand? Visst hon kan göra en liten snabb utflykt ibland mot något som väcker hennes nyfikenhet men SÅ farligt brukar inte det vara. Hon återvänder alltid till uppgiften. Alltså var min oro säkert helt obefogad och den förstörde mest. Jag VAR verkligen ett enda stort dubbelkommando. :)

OCH man kan också se det som att jag jobbade stenhårt på min intention att vi skulle ha en bra känsla ihop, att vi skulle göra det här tillsammans. Fast man kan ju överjobba saker om ni förstår hur jag menar. ;)

För två veckor sedan så fick jag snilleblixten (NOT) att ändra hur jag går i mitt fria följ, för jag går ju rätt så snett fortfarande med blicken oftast fäst på hunden. Min intention har ju varit att gå med blicken framåt men det är supersvårt med en liten hund tycker jag – man ser ju inte hunden alls. Så när jag tränar måste jag kika lite neråt, annars kan jag ju inte belöna rätt grejer. Så det där kikandet har blivit så inlärt hos mig – och hos Tassla. På träningstävlingen i måndags provade jag att marschera på rätt ordentligt med blicken framåt och det blev inte alls så bra. Tassla verkade bli osäker på vad vi höll på med, hon kom efter flera gånger, släppte blicken på mig mycket osv. Med andra ord var inte det här nya redo för en sådan störning som en tävling är. Så jag återgick till mitt gamla sätt att gå på till tävlingen igår. Och överdrev det dessutom – av nervositet tror jag. Så det blev ju inte bättre det, men, men.

En annan sak som störde mig lite var att allt gick så himla fort. En tävlingsledare som ”hetsar” (det gjorde hon ju inte förstås, hon gjorde bara sitt jobb) får mig alltså lite ur balans. Jag hann inte riktigt samla mig och ställa in mig mellan momenten. Känslan av att det är stressigt är nog min största fiende – åh vad jag ska jobba med den! Det ÄR inte stressigt det är bara det INOM mig.

Vi har mycket kvar att lära, ingen tvekan om den saken! Tur det, vad skulle man annars göra med en knappt ett år gammal hund? ;) (obs! stooor smiley!) Nej men ärligt talat:

Jag är så nöjd med min fantastiska hund! Hon är så ung och kan redan så här mycket – och mycket, mycket mer!
Jag är jättenöjd med att jag vågade satsa på att debutera strax innan hon blev ett år!
Jag är jätteglad över att inte någonsin mer behöva tävla klass I med Tassla!
Jag är jättenöjd med att jag jobbade så bra ändå – fast jag blev så nervös!

Jag är sjukt nöjd med att vi blev uppflyttade! Det känns som värsta milstolpen, nu ska vi ta det lugnt och tänka igenom väldigt noga vad jag behöver förbättra och utveckla, i grundträningen och helhetsträningen framför allt, och sedan ska vi träna och ha kul hela sommaren lång!

Och  i slutet av sommaren så ska vi nog ta och starta klass II. (Fniss).

Och här kommer då filmen. Den osminkade sanningen. Vår debut:

Linförighet (7,5):

Domaren sa förresten även (efteråt) att jag genom hela programmet betedde mig som om jag var rädd att tappa hunden. Huvudet på spiken! sa jag då, för det var ju det som jag gick runt och kände hela tiden. :) SOM jag håller på och locka på henne och grejar hela tiden, lutar mig över henne och TJATAR. Jag tar allt ansvar. Ja, ja. Det kan bara bli bättre! ;)

Läggande under gång:


Tja, min nervositet slog igenom och jag gjorde dk fast det inte alls behövdes. Det är iofs roligt att se att jag försöker gå lika konstigt hela vägen, haha.

Inkallning:

Jag kom ihåg att göra min momentrutin! Och hon satt tryggt. Och jag luuutar mig väldigt roligt åt vänster…

Ställande under gång:

Det enda som verkligen förvånade mig under tävlingen – hon tog ett steg åt sidan när jag gick in – hände senast i november, typ.

Apport:

Jag stoppade INTE in den i hennes mun! Bra!

Hopp över hinder:

Jag kom ihåg att lämna henne lugnt och tydligt, hon satt fint kvar.

Vid prisutdelningen sa domaren; DET HÄR KOMMER BLI BRA OM DU BARA LÄR DIG ATT GÅ ORDENTLIGT. Hahaha, hon var verkligen rolig, och sa ju helt klockrena grejer.

Avslut: :) Varning för att det här är lite internaklubbengillarvarandra-film, men jag har så himla härliga träningskompisar. De kom och hade picknick och var skitnervösa och jättepeppande och öppnade champagne när vi förstod att jag var uppflyttad.

OCH som om inte detta vore nog så drog bästa Mia med Lyxa till med ett championat! De är helt grymma. Kolla hennes fria följ så har ni min målbild. Dit ska vi banne mig!