Häromdagen hade jag något som måste ha varit mitt sämsta träningspass, någonsin.

Jag har försökt komma vidare med luktdiskrimineringen men har nog gjort alla fel man kan göra. Eller vad sägs om följande:

– Höjt flera kriterier samtidigt
– Tränat för långa pass
– Haft för låg lyckandegrad men ändå fortsatt
– Blivit skitfrustrerad men ändå fortsatt
– Inte slutat fast allt gått åt pipsvängen

Totte letar nu med fullt påslagen näsa efter post-itlappen, och markerar den.

Problemet var hur jag skulle gå vidare och lägga in doftfria lappar. Tanken med att gömma den var ju att han skulle fatta att detta är en ”näslek” mao näsan ska på. Och det har ju funkat. Men sedan, när jag lägger in fler lappa då ändrar jag förutsättningarna för leken och alla lapparna är bredvid mig, tre utan doft och en med. Då slutar Totte leka leken där näsan är på och återgår till ”markeralappen-leken”. Så klart.

Men jag tänker att jag ska få honom att fatta genom att han ju får belöning när han markerar rätt, vilket han slumpmässigt gör ibland. OM man ska göra på det viset så är det ju korkat att ha flera lappar utan doft – då är ju chansen ännu mindre att det ska bli rätt. Bättre då med två lappar och 50 procents chans. Detta tror jag hade funkat med Dacke, som hade börjat tänka efter en stund. Det var så vi jobbade en del med specialsöket.

Men nu är ju Totte en helt annan hund, när ska jag lära mig detta, och han bryter i princip ihop faktiskt. Han ylar, gnäller, börjar krafsa (vilket han inte gjort innan) och börjar erbjuda andra beteenden. Det spårar ur helt enkelt. Och jag försöker ändå fortsätta, mitt dumma nöt.

När jag väl slutade och lugnade ner mig så skrev jag först ett mail till Ann-Lousie Ryrvik, som uppfann den här metoden och sedan bad jag även Thomas Stokke, som jag har sett arbeta väldigt fint med en variant av den, om hjälp.

Det verkar finnas lite olika skolor kring inlärning med hjälp av lappar. Ann-Louise konstaterade att hennes erfarenhet är att de som börjar som jag gjort, med en lapp, får mer problem än de som börjar som hon lär sina kursare. Hon lägger ut flera lappar och klickar för att hunden nosar runt och så fort den närmar sig doftlappen så klickar hon. Ganska snart ser man på hunden hur den liksom rycker till vid doftlappen och då har den börjat fatta galoppen. (Därefter arbetar Ann-Louise ganska fort bort lapparna och går över till pinnarna, om jag förstod henne rätt.)

Detta tankesätt köper jag helt och hållet, det är så jag arbetat i specialsöket med stor framgång, när jag ska lära Dacke en ny doft. Och precis som Ann-Louise konstaterar: Det är viktigt med den första associationen hunden får till övningen – är det en näsövning så är det näsa och inte syn som ska bli den första associationen. Klokt tänkt.

Jag borde mao ha BÖRJAT med näsövningen, inte markeringsövningen, enligt detta sätt att tänka.

Ann-Louise konstaterar också att hon utgått från hundar som varit lugna och nyfikna och kanske menar hon att det är en större utmaning att applicera metoden på hundar som inte är lika lugna, så tolkade jag det i alla fall. (Sedan är det så klart en träningsfråga, jag kan ju välja att vägra låta min hund få arbeta om han inte är lugn…men det kräver en del av mig…)

OCH så frågade jag ju Thomas också, och hur han har börjat vet jag inte helt säkert, men han rådde mig till att i detta läge riva doftlappen till en liten lapp och sätta den på väggen, där hunden inte ser tex runt ett hörn och när den letar upp den i allt svårare positioner. Sedan tar man in stora lappar och sätter en bit bort på väggen, så småningom flyttas lilla lappen närmare och närmare de stora och till slut blandas dem, och därefter gör man doftlappen stor också.

OM jag hade tänkt efter lite bättre INNAN jag började med detta så hade jag nog gjort som Ann-Louise beskriver från början. Nu har jag ju sabbat den möjligheten då jag har lärt in markeringen först. Jag kan då välja att BÖRJA OM med helt andra föremål eller att göra som Thomas föreslår.

Nu väljer jag Thomas förslag också för att jag tränar så mycket på gripanden i apporteringen just nu så jag vill inte riskera att han börjar gripa i tex skedar eller pinnar eller andra föremål som man kan träna in.

Jag tror ju på den här metoden fram för allt för att jag vill ha en hund som inte testar att gripa i olika pinnar, utan gör ett urval som är ”rent” och en markering som är ren. Eftersom det är det problem som jag stöter på mest bland elever och även själv fått jobba med (med Dacke) så tyckte jag den här idén är jättebra – att den också skiljer på urval och markering. Det finns säkert hur många sätt att göra detta på som helst, alla funkar kanske beroende på vilken hund jag har framför mig. Men det gäller ju att göra saker i rätt ordning… och att fundera över vad som troligtvis passar just precis DEN HUND som jag har framför mig NU.

Usch vad usel jag känner mig. Så många okloka beslut. Jag måste påminna mig om att det dock inte är en katastrof, jag har en klickerhund, det är bara att justera och lära om.

Kom gärna med egna tankar och erfarenheter av hur ni har gjort om ni tränat med den här metoden eller varianter av den!